Louis de Geer och vallonerna
Valloner På 1600-talet kom ca. 1000 valloner plus deras familjer till Sverige. De rekryterades hit för att bygga upp och arbeta i de många järnbruken runt om i landet som i Uppland, Östergötland, Småland, Västmanland, Värmland och Västerbotten och större delen var skogsfolk. (Kolare bl.a.)
Vallonerna kom från Vallonien som omfattar ett område i dagens södra Belgien, norra Frankrike och delar av Luxemburg. Vallonerna hade en speciell teknik i sina järnbruk runt Ardennerna som gav ett bra smidesjärn.
Det var inledningsvis två duktiga affärsmän som själva var valloner men som bodde i Amsterdam som satte fart på valloninvandringen till Sverige, Wellem de Besch och Louis de Geer.
De Besch etablerade sig allra först i Finspång i Östergötland, och de Geer kom senare att arrendera järnbruk i Uppland. När han senare blev naturaliserad svensk kunde han köpa bruken och bygga upp en enorm verksamhet med hjälp av söner, svågrar och andra närstående.
Louis de Geer erbjöd svenska staten att låna pengar så att man kunde betala av den stora skulden Älvsborgs lösen till danskarna, och i utbyte mot det fick han etablera sig här.
Vallonerna rekryterades vid särskilda kontor ibland annat Namur och Liége och skrev kontrakt på ett visst antal år som de skulle arbeta i Sverige. Efter kontraktstiden kunde de återvända om de ville men de allra flesta stannade kvar i Sverige.
Vallonbruken bildade hela samhällen i miniatyr. Vallonerna var oftast Kalvinister och hade med sig egna präster till Sverige.
Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han vid strängt straff Valloniens smeder att ta värvning i Sverige
Lönen bestod av en bostad som alltså hängde samman med anställningen och del av den utbetalades in natura som t. ex. spannmål. Många anställda var skuldsatta i brukshandeln och skulderna gick i arv till nästa generation.
Till den hörde en liten täppa där man kunde odla för eget bruk. Ofta hade arbetarna också några djur, en gris och en ko. Den man som inte orkade arbeta lika hårt längre hamnade i det speciella system som vallonerna tagit med sig hemifrån, och som helt enkelt gick ut på att man fick sysslor som inte var lika tunga, givetvis mot mindre betalning. Kvinnorna arbetade ofta åt herrgården, och hade givetvis att ta hand om huset, den egna jorden och djuren. De gick också med mat till smedjan varje dag, och dessutom måste de tvätta kläderna som använts i smedjan. Man använde vitt lintyg eftersom det stod bra mot hettan, men som givetvis var alltigenom svart efter arbetet. Bostaden var kopplad till mannens arbete och om han dog stod kvinnan utan bostad. Därför fanns det på de stora bruken kvinnohus eller änkehus, där de kunde bo med sina barn en tid.
Arbetet i smedjorna var hårt. Man brukade dela in i arbetslag som arbetade i 3- eller 4-timmars skift. När man gick av sitt skift sov man i ett speciellt utrymme, labbyn, som låg precis vid smedjan. Där sov man sina 3-4 timmar, och sedan var det dags att gå på skiftet igen. Så arbetade man hela veckan, gick av skiftet på lördagen, och sent på söndagen var det dags att elda upp smedjan igen. Innan man gick av skiftet skulle det badas. Vattnet värmdes upp med hjälp av en smälta tagen ur ugnen. Mästersmeden badade först, och kolpojkarna sist, alla i samma vatten.
Långt ifrån alla valloner arbetade i smedjorna. Många var kolare eller timmermän och arbetade i de grenar som försörjde smedjorna med råvaror. Många menar att just dessa senare kategorier valloner assimilerades snabbare med svenskarna. Det syns bland annat på att de ändrat sitt namnskick till det svenska. I Sverige var det vanligaste att man fick namn efter sin far. Hette far Anders hette sonen Andersson och dottern Andersdotter. Men vallonerna hade familjenamn där samma efternamn fortsatte i släktleden. Det här namnskicket levde kvar hos många smedssläkter, och det som idag minner mest om vallonerna är de många franskklingande efternamn som förknippas med befolkningsgruppen.
På de stora bruken kom de invandrade vallonerna att under flera generationer behålla sin kultur, sina seder och bruk, sitt språk, sin reformerta kristendom och sina efternamn. De har därför i alla tider utmärkt sig som en egen grupp.
På de mindre bruken runt om i Bergslagen och övriga Mellansverige, var vallonerna oftast i minoritet, kanske en ensam smidesmästare eller kolare och här gifte de sig ofta med inhemska kvinnor. Efternamnen kunde försvenskas, ibland var det prästerna som ändrade i kyrkoböckerna. Nästa generation sökte sig i många fall till andra hantverksyrken, ibland in till närmaste stad.
Men de uppländska bruken var också så pass isolerade, att nästa generation oftast blev kvar på samma bruk som föräldrarna och någon av sönerna, vanligtvis den äldste, övertog yrket efter fadern. Det hände också att man flyttade mellan bruk som hade samma ägare.
Fram till slutet av 1800-talet var bruket en värld som styrdes av brukspatronen. Hans ord var lag och han styrde och ställde med de anställda. Arbetarna kunde till exempel inte gifta sig utan hans godkännande. Bruket sörjde för de anställda genom att bygga skola, ge extra tilldelning av spannmål till barnfamiljer och att ha tillgång till sjukvård. Det fanns också ett pensionssystem. En arbetare som blivit gammal och orkeslös kunde få gratial, bli gratialist.
Det sista hammarslaget har förklingat.
För sista gången, smed, du smältan svingat
vid hejarns dova dån med jättedon.
Nu är det slut med alla mästersmiden.
Blott slagg och sot är kvar. Din dag är liden,
din saga all, du sotige vallon.
Olof Thunman